Alfred Jensen

FOLKLYNNE OCH FOLKSEDER I BULGARIEN.

(M Ehrenpreis, Alfred Jensen (red.) Bulgarerna (= Nationernas bibliotek 1), 146-158. Stockholm 1918: P. A Norstedt.)

(Denna uppsats, utarbetad av Alfred Jensen, grundar sig på studier av M. ARNAUDOV, professor i litteraturhistoria vid universitetet i Sofia, vilken har lämnat benäget tillstånd till denna förkortade bearbetning.)

Ju längre ett folk står kvar i det primitiva »naturtillståndet» och endast långsamt avpassar sina levnadsvanor efter den moderna kulturens nivellerande krav, dess mer har det kvar av nationell ursprunglighet och traditionella plägseder, föreställningssätt, folkvisor m. m., som man i högt utvecklade »kulturländer» numera får söka mestadels i – bibliotek och museer. Med varje fabrik eller järnväg, som anlägges, med varje telegraftråd, som spännes, försvinner ett stycke av något ursprungligt, gammalt, och det är icke alldeles säkert, att det nya, som träder i stället, är enbart av godo.

Bulgarien, som i politiskt avseende företer en fullt modern, konstitutionell statsbildning och som i både andligt och materiellt hänseende under loppet av de senaste årtiondena har gottgjort mycket av vad föregående århundraden försummat, har i fråga om gamla folkseder o. d. ännu bevarat ovanligt mycket av stort intresse. Bulgarien är ju ännu – i stort sett – ett oförfalskat bondeland, och även om de större städerna i det yttre tämligen lätt smittats av den europeiska »stadskulturen» (detta gäller dock kanske endast om huvudstaden i större mån), råder allt fortfarande på landsbygden ett »patriarkaliskt» samhällsskick. Ju mer man avlägsnar sig från städerna och de stora stråkvägarna, dess mer skall man finna av denna rustika ursprunglighet. I ett land, där man knappt kan tala om en stånds- eller klass-skillnad i vanlig mening, är övergången från landsbygden till småstaden nästan omärklig, och med den konservativa seghet, som kännetecknar lantbefolkningen i allmänhet, har den bulgariske åkerbrukaren och herden än i dag lyckats bevara en mängd sedvänjor och vidskepliga traditioner.

Dessa föreställningssätt, som bottna i den bulgariske folksjälens djup, bära spår av både rent hedniska och klassisk-antika inflytanden. I det stora hela äro de gemensamma för hela den sydslaviska världen, och denna andliga frändskap bevisar lika kraftigt som den jämförande språkforskningen, att bulgarerna trots sitt hunniska eller finska ursprung ha assimilerat sig med Balkanhalvöns övriga slaver och trots alla politiska söndringar böra betraktas som äkta slaver.

Det sydslaviska samhällsskicket var grundat på en enkel familjerätt, där zadrugan, d. v. s. släkt- eller familjeorganisationen, gemensamt skötte jordbruk, hushåll o. d. Sådana »familistärer», som omfattade icke blott hela familjen, utan ock flera grenar av en släkt, räknade från 10 eller 20 ända till 60 medlemmar och leddes av en »äldste», som hade patriarkalisk myndighet även i fråga om giftermål o. d. Denna agrariska kommunism höll sig längst i Makedonien, men torde nu även där vara försvunnen.

Det är sålunda släktens, familjelivets och den husliga härdens ljusa, även mörka sidor, som främst avspegla sig i folktron och folkpoesien. Alla medlemmar av ett hushåll hade ett gemensamt intresse: jorden, och på dess skötande koncentrerade sig allas omsorger. Alla kännare av Bulgarien äro ense i sin uppfattning att det bulgariska folket är arbetsamt, sparsamt, uthålligt och därjämte utmärkande sig för en nykterhet, som i allmänhet kännetecknar folken söder om Donau-Save, men kanske ingenstädes – utom hos turkarna – framträder kraftigare än hos bulgarerna.

Men de historiska missförhållandena ha ej kunnat undgå att giva den bulgariska folkkaraktären en något hård eller sträv prägel. Bulgarens försiktighet urartar stundom till misstro mot främlingar, och hans vällovliga förvärvsbegär tangerar väl ej så sällan snålhetens gräns. Men om främlingen gör sig möda attgenomtränga det hårda skalet, skall han icke blott finna en sund kärna, utan ock hos den bulgariske bonden märka något av den godmodiga gästfrihet, som anses känneteckna slaverna i allmänhet. Och bakom den något kärva ordknappheten skall han finna en vetgirighet, ett bildningssträvande, som redan har burit goda frukter. Eller såsom Pentjo Slavejkov säger i sin »Sång om blodet»:

»Men rent som guld ännu det hjärta är,
som slår i simple bondens bröst, och det kan smidas smycken 
av detta råa guld, och mynt kan präglas.»

För den utländske betraktaren förefaller den nutida bulgaren ganska materialistisk i sin bundenhet vid den jordtorva, där han är född, och det mystiska, det översinnliga tyckes fjärran för hans nyktra fantasi. Betecknande i detta hänseende är, att klosterväsendet numer ej spelar samma viktiga roll i Bulgarien som t. ex. i Serbien. Med undantag av det mäktiga Rila och några andra kloster äro de bulgariska klostren ganska tunnsådda och föra ett tynande liv. Och kommer främlingen till en större stad i Bulgarien, får han det intrycket, att bulgarerna äro mindre »kyrksamma» och ortodoxa i utvärtes mening än i det övriga kristna österlandet.

Men att den religiösa känslan icke är förkvävd, därom vittna bäst de halvt mytiska, halvt kristna element, som allt fortfarande spåras i de bulgariska folkvisorna och sedvänjorna. Och hela familjelivet är präglat av en religiositet, som tar sig uttryck vid firandet av årshögtider och festliga tilldragelser inom hemmet, såsom namnsdagar, bröllop, barndop och naturligtvis begravningar.

Över huvud är den slaviska mytologien ganska torftig i jämförelse med den germanska och greko-latinska gudaläran, och sydslavernas religiösa och konstnärliga fantasi räckte ej till för att skapa en Olymp eller dikta en Iliad. Men bristen på gudar ersattes rikligt med en andevärld av smärre troll och gastar, som ödesdigert ingripa i människolivet. På kyrkogårdar suga vampyrerna blod ur gravar. De sovande tryckas tungt, så att de knappt kunna andas, av den otäcka häxa, som kallas mora (jfrvår mara), och i samodivan (serbokroaternas vila) fingo bulgarerna sitt i konstnärligt-poetiskt hänseende högst utbildade andeväsen, skogsrået, huldran, som jagar i skogarna med sin pilbåge och vars älvadans ingen dödlig onäpst törs störa.

Från den antika världen upptogos genom grekerna många mytiska motiv, och på den katolska kyrkans talrika helgon överflyttade den i grund och botten hedniske bulgaren den dyrkan, som han förut ägnat sina kära hustroll och larer. Sålt. ex. tro bulgarerna på ett tretal av feer, som kallas narjetjnitsi, vilka tre dagar efter ett barns födelse uppenbara sig vid vaggan för att bestämma den nyföddes framtida öde. Här är det tvivelsutan antikens ödesgudinnor, moirorna, som gå igen i slavisk dräkt. Själva namnet på den bulgariska nationaldanscn choro (serbokroaternas kolo) pekar ju ock tydligt på den grekiska förebilden.

Årets största helgdag är julen, koleda (lat. calendæ), och den därmed sammanhängande nyårsdagen, nova godina. I Bulgarien, liksom i andra sydslaviska landsändar, brinner hela julaftonen på spisen ett avkvistat, med vin begjutct julträd (badnik eller prekladnik). Golvet beströs med halm, och på bordet framsättas allehanda rätter, däribland den speciella jultårtan (budnik) och den nationella kakan pogatja, vari man sticker en slant, ett ax eller träspån, för att hemmet måtte få ökad välmåga, god skörd och huslig trevnad. Dessa läckerheter förtäras under religiösa ceremonier, och prästen nedkallar himlens välsignelse. Efter måltiden kringbjudas valnötter: äro kärnorna friska, betyder det naturligtvis hälsa. Många andra spådomssätt förekomma, och föremålen från julbordet tillskriver man undergörande förmåga att bota sjukdomar o. s. v.

På julaftonen gå sångare omkring i gårdarna och sjunga önskevisor, koledi, varför sångarna kallas koledari. En synnerligen vacker och målande konstnärlig omskrivning av dessa folkliga jul- och nyårsvisor ha vi i Pentjo Slavejkovs på svenska översatta diktcykel »Koledari». I dessa visor firas »Koleda» såsom personifikationen av julen samt »den lille guden», Bozjitj, och härmed avses icke det nyfödda Kristusbarnet, utan den späde solguden, som då tankes begynna sitt årslopp. I Vladimir Katjanovskijs samling »Västbulgariska folkvisor» (Petersburg 1862) förekommer t. ex. följande julvisa från Kystendil:

»Bind på mig, Koleda, högra vingen,
att jag över Morava må flyga,
att jag fatta må den slanka staven,
att jag måtte valla gråa hjorden,>
att jag måtte mjölka mjölk i stävan,
att jag måtte löga lille guden!
Guden födes på Koledas afton.»

Under julveckan förekommer det flerstädes, att pojkar kläda ut sig i björn- eller rävskinn, väpnade med knölpåkar och med masker för ansiktet. Sådana gyckelmakare kallas dzjamalare. Även småbarn bilda grupper, som med små stavar gå omkring och knacka på husdörrar, sjunga sina visor och undfägnas med nötter, kastanjer och mandlar.

Vid vattenvigningsfesten på Heliga tre kungars dag (d. 6 jan.) går byns ungdom omkring och stänker heligt vatten på dem, som de hedra med sitt besök. Även helgonbilderna, korsen och plogbillarna tvås med vatten. Många bada ock med kläderna på i det av prästen signade vattnet, för att bliva fria från krämpor, ty det vatten, i vilket popen har doppat korset, tros ha undergörande verkningar. Sammalunda är ju ock förhållandet i Ryssland. Med detta vatten begjuter man också vin, frukter o. d., för att de skola hålla sig färska.

*

Då vi nu skola lämna en översikt av de bulgariska sedvänjorna på särskilda bemärkelsedagar, följa vi i korthet den framställning, som M. Arnaudov, professor i allmän litteraturhistoria vid Sofias universitet, har givit i ett på tyska nyutkommet litet arbete (Die bulgarischen Festbräuche, Leipzig 1917). Början göres med fastlagsveckan, då skämtsamma upptåg anordnas av utklädda personer, s. k. kukeri. Ett karnevalsskämt i trakten av Lozengrad beskrives av Arnaudov på följande sätt:

På måndagsmorgonen i fastlagsveckan samla sig byns yngre pojkar och utse en anförare, dennes »farmor», tio »brudgummar», tio »brudar», en barberare och en väktare. Anföraren bär på huvudet en skinnmössa och har färgat ansiktet med sot. Vid en rem över magen äro ett dussin större och mindre klockor fastade, och bakom dinglar en rävsvans. I handen håller han en lång stång, vid vars topp en smutsig trasa är bunden. »Farmor» är en med bylten uppstoppad pojke, som går kutryggig och stöder sig på krycka. Till »brudar» utses skägglösa ynglingar, som pudra sig med mjöl och ha rödmålade kinder, var och en med lökar i ett litet knyte. »Brudgummarna» ha ifört sig sina bästa kläder. »Barberaren» har en rakkniv av trä, en borste av svinborst och en handduk över axeln. »Väktaren» bär på axeln en säck full med salt vatten, som han sprutar ut medels ett rör.

Så tågar detta lustiga följe genom byn. I spetsen går barberaren och sist anföraren, som driver på dem med sin stång. Så ofta barberaren möter en skäggig karl, hejdar han honom och börjar raka, trots alla protester. »Brudarna» utsättas naturligtvis för drift av åskådarna, men de försvara sig genom att kasta lökar till höger och vänster. Anföraren själv går omkring och samlar in pengar genom att skramla med sina klockor. Den, som inte ger något, får smaka hans påk och besprutas med saltvatten av väktaren.

Dylika karnevalsskämt förekomma överallt i Bulgarien, men växla naturligtvis allt efter olika trakter och de uppträdande personernas nycker. Huvudsaken är att insamla pengar och andra gåvor, och det hela slutar med en festmåltid. Ju grövre och groteskare skämtet är, dess mer faller det naturligtvis publiken i smaken. Utan ett duktigt prygel, om ock utan elak mening, avlöper det sällan.

Vårens ankomst hälsas på den bulgariska landsbygden med mångahanda ceremonier. På Lazarus-dagen, som infaller omedelbart före palmsöndagen, gå unga flickor omkring i husen och sjunga visor med en grön kvist i handen och bli därför lönade med ägg eller slantar. På palmsöndagen gå flickorna tidigt i kyrkan, binda sig sedan kransar och lägga dem på ett tvättbräde, som stötes ut i ån eller sjön. Den flicka, vars krans först spolas bortav vågorna från brädet, får till uppgift att vid första bröllop bli brudens närmaste tärna och i sinom tid gudmor vid barndopet.

Ännu större äro festligheterna på Georgsdagen (den 23 april), då man hälsar försommaren välkommen. Att vara född på den dagen anses som särdeles lyckosamt. Nu släppas kreaturen ut på bete, sädesfälten börja grönska, och allt vaknar upp efter den långa vinterdvalan. På många ställen plockar man före soluppgången boklöv, geranium och andra blommor, som viras kring grepen på mjölkkruset: löven skola göra, att mjölken och osten hålla sig färska, geraniumblommorna skola förläna boskapen hälsa (Geranium, på bulgariska zdravets, kallas för »hälsoblomman» (en ordlek: zdrav = sund).

Även helgonbilderna smyckas med geraniumstänglar. Den, vars blomsterstängel längst håller sig frisk, får behålla sin goda hälsa, men ve den, vars stängel vissnar fort!

På Georgsdagen slaktas det första lammet för året under religiösa ceremonier som vid en hednisk offerfest. Ju mer blodet stänker omkring på väggarna, dess större fruktbarhet i hemmet, och med blodet bestrykes småbarnens panna, för att de icke skola förhäxas av »onda ögon». Även trösklar bcstrykas med blod, för att inga sjukdomar och häxerier skola hemsöka huset. Det stekta lammet bäres sedan ut till kyrkan, där en gemensam måltid intages i det fria. Prästen inviger steken med rökelse och läser en bordsbön. Det högra skulderbladet av lammet bevaras, enär det anses skydda mot smittosamma sjukdomar, och stekspetten stickas ned i marken, för att säden skall växa hög. Efter måltiden sjungas visor, i vilka den helige Georg prisas som sommarens och den goda skördens förebud.

En vanlig lek på Georgsdagen består däri, att man av rep gör gungor, som hängas upp i träden. Under det att pojkarna gunga sina flickor, sitta de gamla på en matta i det gröna och sjunga sina gamla »gungvisor» Härpå ha vi ett exempel i den djupsinniga folkvisan om »Solens giftermål». Tidigt på morgonen gnuggar man fötterna med – brännässlor och rullar sig på den daggstänkta ängen. Även daggdroppar samlas upp i små flaskor och bevaras som botemedel mot allehanda krämpor. Vanligt är mångenstädes ock, att modern till en förlovad son besöker sin tillkommande svärdotter, som mottager henne med särskilda hedersbetygelser.

I pingstveckan firas den s. k. rusalie-festen, som pekar tillbaka på hedniska sedvänjor – rosaria eller dies rosæ kallades den festdag, då gravarna smyckades med rosor. Under denna vecka ströva s. k. rusaltsi eller kalusjari omkring och bota sådana, som lida av den s. k. rusalkasjukan och för vilka inga vanliga örter eller böner hjälpa. Dessa kalusjarer anföras av en vataf, vilken har fåll sin undergörande förmåga i arv av sin far. Han känner trollerierna och besvärjelseformerna. Vanligen hålla de till på ängsmarker, där askar växa; eljes på avlägsna ställen, där älvorna (samodivorna) tros tråda sina danser. Där lägges den sjuke ned bredvid ett glas vatten. Om han morgonen därpå finner ett grönt askblad i vattenglaset, är det ett tecken att han skall tillfriskna. Antalet kalusjari är vanligen sju, men får aldrig vara ett jämnt tal. Pä mössan ha de en krans av läkcdomsörter, på fötterna opanki (bastskor eller sandaler, fastade med remmar) med järnspetsar och små bjällror, i handen en järnstav, också försedd med en liten pingla. Då de skola bota en sjuk, bilda de en ring kring honom och börja dansa, under det att vataf’en svänger en fana med isydda läkeörter.

En ännu egendomligare sedvänja, som dock numer torde vara ganska sällsynt, är den s. k. elddansen, utförd av nestenari på den helige Konstantins dag (21 maj gamla st.). Den utföres kring eld, genom vilken de dansande springa av och an barfota med Konstantins och den heliga Helenas helgonbilder. Kyrkan har på det strängaste förföljt denna sekt och förklarat dess anhängare för avfällingar. Men själva anse de sig vara goda kristna och fullgöra samvetsgrant sina skyldigheter mot kyrkan, ja de äro fastmer gudfruktigare än andra och utmärka sig för absolut nykterhet. Även om dessa dansare tror man, att de kunna bota sjuka. Att de själva bliva oskadade vid detta eldprov anses naturligtvis som bevis på att de stå under den helige Konstantins särskilda hägn.

Midsommardagen, Johannes Döparens dag (Jenevden), firas ock i Bulgarien. Då »dansar» solen och tros börja återvända till sin vinterboning. Man stiger tidigt upp den morgonen, och den, som då ej kan se sin skugga, anses ej bliva långlivad. Man plockar hälsobringande örter, särskilt johannesörten (Hypericum), ty den helige Jan kallas även »örtsamlaren». Men om örterna ej plockas just den dagen, kunna de vålla skada och hava i allt fall förlorat sin undergörande kraft. Plägsederna och visorna växla mycket i olika delar av Bulgarien, men gemensamt är insamlandet av läkeörter. Kvällen förut tändas mångenstädes »johannes-eldar», och i stället för Jan, Jenjo (Johannes) figurerar stundom den mytiska fen Lada, som i några visor framställes som »johannesbruden».

En midsommarfest i trakten av Burgas skildras av Arnaudov på följande sätt:

Vid solnedgången på midsommaraftonen samlas byns flickor och bestämma, var festen skall firas. Man utser ett »lyckligt» hus, d. v. s. ett sådant, där man och hustru äro friska och leva i första äktenskap (utan att någondera parten förut varit gift). Flickorna komma och smycka huset med blommor samt skicka den förstfödda dottern till brunnen att hämta vatten. Detta vatten förvaras under natten i en kittel, i vilken flickorna lägga sina blombuketter jämte ett silver- eller guldmynt som igenkänningstecken. Morgonen därpå komma flickorna åter dit, kläda husets dotter som »johannesbrud» och bära henne genom gatorna till brunnen, där de utföra sina ringdanser. Sedan återvända de till kitteln. Johannesbruden sätter sig bredvid kitteln med förbundna ögon, vända mot solen, och hämtar upp den ena buketten efter den andra, som hon utdelar med lyckönskande verser.

Många sedvänjor stå i direkt samband med väderleken och jordens gröda. I norra Bulgarien firas den 25 maj den s. k. German-festen. German anses vara en gudomlighet eller ett helgon, som bringar regn och skyddar mot torka. Denne gud framställes i skepnad av en stor lergubbe med ögon av kol, ögonbryn av sotade pinnar, ett rödfärgat äggskal på huvudet och med en dödad groda i magen. Denne »Germantjo» jordas nu som vid en riktig begravning med religiösa ceremonier och sorgekväden. Han lägges på ett bräde eller i en kista, som smyckas med blommor, vaxljus tändas, och gråterskorna stämma upp sina klagovisor. Dagen därpå avätes en »dödsmåltid», och i sanden gräves en meterdjup grav, där den döde German stoppas ner. På graven ställes ett kors, och ljus och rökelse antändas.

Den helige German dyrkas i västra Bulgariens byar som källornas beskyddare, och offer ägnas honom, för att källorna ej måtte sina ut. Man har ock ställt namnet i folketymologiskt samband med ordet grm (blixt och dunder), och därför uppfattas German på somliga orter som värnare mot hagelskurar. När ett oväder bryter ut, plägar folket i omnejden av Sofia och Pirot gå ut på fältet och ropa: »German, bär haglet till den ödsliga skogen, där yxan ej slamrar, där man ej bakar bullar och där ingen tupp gal.»

Om torkan har varit alltför ihållande på högsommaren, förekommer det allestädes i Bulgarien en sedvänja, som kallas peperuda (egentl. fjäril), även dodola eller ojlula, för att frambesvärja regn. Utanför kyrkan samla sig gossar och flickor och utse en föräldralös flicka till »ojlula», som utpyntas med gräs, löv och med två torkade grodor som örhängen. Under klagande tjut sjunger man en visa med bön om regn, varpå man besöker husen och besprutar dem med vatten. På många ställen hämtas helgonbilderna ur hemmen och kyrkan och föras till brunnen, för att det måtte komma regn. Även här ser man sålunda, huru rent hedniska föreställningssätt äro blandade med kristna.

De s. k. gorestjnitsis, d. v. s. rötmånadsdagarnas, torka motses ock med bävan, och av fruktan för eldsvåda vågar man ej arbeta den 15-17 juli (gamla stilen). Om någon då skulle understa sig att meja säd, tros det, att kärven skall antändas av blixten, och om någon då spinner eller väver, kan det uppstå vådeld. Den tredje dagen, den heliga Marinas, anses vara den allra farligaste. På somliga ställen släckes då elden på alla härdar, och på en fri plats upptändes en ny eld, varmed man tänder sitt medtagna fnöske och går hem för att tända brasan på nytt.

Den 20 juli är Eliasdagen (Ilin-den). Det tros, att den helige Elias då lar på sig en päls och att han far upp till himlen i en guldvagn för att döda den stygga drake, som äter upp all säd på fälten. Till den helige Elias' ära slaktas en tjur, som kokas i en väldig gryta och inmundigas på en kyrkvall utanför byn.

När det blixtrar ocli dundrar under Elias' hunlatärd, våga de unga ej tvätta sig i det vanliga gårdsvattnct, av fruktan att draken skall bli förälskad i någon av dem. Dessa drakar, som spela en stor roll i den bulgariska folkfantasien, ha vingar och fyra fötter; de äta vitt bröd, ty de hålla blott till godo med de bästa kornen på sädesfälten, och de dricka ett vin, som är så tjockt, att man kan bära det i en duk, därför att de välja ut de mognastc och bästa vindruvorna åt sig. De leva i djupa hålor och äro förmälda med »drakinnor». Men mången gång kan en drake förälska sig i en jordisk kvinna (eller omvänt en »drakinna» i en vacker bondpojke). Draken kommer då i en guldvagn skrikande ocli skinande, men osynlig för alla andra utom för den åtrådda flickan, som han för till sin grotta. En av draken förförd flicka känner man lätt igen på hennes insjunkna, gulbleka kinder. Hon kan ej längre älska någon gosse i byn, vankar okammad omkring och skyr både belenki och sedenki (Belenki kallas de ställen vid floder och sjöar, där kvinnorna ha sina klappbryggor for tvätt. Sedenki äro ungdomliga samkväm, där flickorna sy, spinna o. s. v. under sang och glam).

Med den första september (den helige Simons dag), som i äldre tider var nyårsdag, begynner höstsådden. Bonden stiger upp före soluppgången, pryder sig själv, sina oxar och plogen med blommor och får av sin hustru en riklig färdekost jämte vin. När solens första strålar bryta fram, gör bonden, vänd mot öster, tre gånger korstecknet och stoppar i marken frön, blandade med nötter och lök, för att vetet skall bli sött och tätt. Brödet bryter han vid frukosten i fyra delar: ett stycke för solen, ett för åkern, det tredje för oxarna och det fjärde för sig själv. Efter middagsmåltiden gräver han ned de avgnagda hönsbenen i jorden och bestänker mullen med några vindroppar. Man är rädd för att främmande människor kunna förhäxa den nya sådden och ser därför noga till att ingen okänd person den dagen beträder hemmets tröskel.

*

Ett bulgariskt diktverk, som ock är tillgängligt för den svenska allmänheten, Sången om blodet, innehåller många detaljer, som beröra bulgariska sedvänjor och den bulgariska folkkaraktären. Redan i den första sången får man i beskrivningen på inredningen i ett bulgariskt hus en föreställning om det lantliga livet genom de målningar, som pryda väggarna. En tavla framställer en betesmark, där herden står med stav och kopparflöjt, en annan visar skördearbetet, den tredje bilden föreställer vinbärgning och den fjärde ett lantligt bröllop, där gästerna sitta kring det stora bordet allt efter rang och värdighet: prästen, brudparets faddrar, både manliga och kvinnliga (kum och kuma), bröllopssvennerna (svati) samt fränder och vänner. Brudgummens systrar kringbjuda rätterna; brudgummen själv räcker vinglaset åt gästerna i tur och ordning, och

»invid hans sida rak står hon, den unga bruden,
 jungfruligt sedesam, klädd i en dyrbar dräkt,
 med virad bröllopskrans och kind av slöja täckt.»

På ett annat ställe skildras ock ett gästabud, där gästerna undfägnas med den gräddade kakan, pogatja, fylld med ost och ägg och garnerad med sylt, »gul och grön med tjocka vita ränder och prickar». – Vid kyrkan utströs efter gudstjänsten ur ett såll vetekorn, som vid jultiden signats med bön av prästen och anses bringa god årsväxt, när de om våren läggas i jorden. Sådana vetekorn ger ock faddern åt brudparet efter vigseln och åt den nyfödda vid dopet, och när den nyförmälda makan träder in i det nya hemmet, välkomnas hon med sådana korn av sin svärmor.

I början av hjältediktens fjärde sång beskrives en marknad med dess brokiga allmogedräkter och folkliga förlustelser och lekar. Man kastar boll, hoppar kråka och springer kapp, och den nationella ringdansen, choro, ledes av en van anförare, chorovodets, vid tonerna av en säckpipa.

»Av hårda klackar blir förtrampad mången teg,
och marken genljud ger av avmätt jämna steg. 
Av stärkta kjolar hörs ett fräsande i dansen. 
På friska kinder blir än mera högröd glansen, 
och såsom pärlor klart vid skratten blottas tänder. 
En ungersven i smyg förtjusta blickar sänder 
åt någon lantlig tös, med mössan skjuten ned 
i pannan. Som en orm sig slingrar denna ked. 
Än sakta av och an de vagga blott och svänga 
sig långsamt hit och dit, än åter fram de tränga 
i livligare takt uti anförarns spår. 
Han viftar med en duk . . .»

Slutligen ger denna monumentala dikt mångenstädes ock en inblick i den bulgariska folkkaraktären, åskådliggjord genom olika typer. Författaren är icke blind för sina landsmäns lyten – få bulgariska författare ha väl varit så sarkastiska som Pentjo Slavejkov – och han medger själv, att bulgaren är tjockhudad, men

– – – »under grova skinnet 
ett hjärta ändå slår. Det gäller blott att trycka >
på riktig knapp med kläm . . . 
Bulgaren kan ej förr bli riktigt klok till sinnet, 
än han har prövat på, hur yxan kittlar skinnet. .»

Höjdpunkten av denna folkpsykologiska analys är den gamle Divisils tal om det bulgariska folkets uppväxtår och hans profetia om nationens andliga frigörelse.

– – »Ej utan plan och mening 
bulgaren kommit hit. Hans land är en förening 
av gammalt och av nytt, en länk, som blivit fäst 
i folkens långa ked emellan öst och väst.»