Petko Todorov

(1879–1916).

Solens giftermål.

(Av utrymmesskäl är denna lyriska skiss ur författarens »Idyller» betydligt förkortad. Till grund för denna fantasi ligger en bulgarisk folkvisa om hur solen – av sydslaverna uppfattad som ett manligt väsen – gripes av kärlek till en jordisk kvinna och tar henne till äkta. Todorov har här fördjupat och utvecklat denna idé, i det han framställer solguden som en personifikation av den livgivande källan i världsalltet, som den konstnärligt skapande kraften, vilken för en tid visserligen kan duka under för sinnliga lidelser, men i medvetande av sin gudomliga uppgift glömmer det jordiska och återtar sin upphöjda ställning på himlen.)

Där, varest Balkans bergstoppar, med skuldrorna pressade mot varandra, sänka sig ned mot dälderna, reser sig Solens höga slott. Två mörka furor stånda framför porten, och skogsreva slingrar sig runt omkring gården, där en husmoders flinka steg aldrig höras och där den gamle husfaderns sträva stämma ej ljuder. Från morgon till kväll är det öde i slottet, och tystnaden störes blott av en bäck, som porlar längs den breda verandan, kringgärdad av murgrön.

På verandan sitter solgudens moder med nedböjt huvud och tänker på sin lättsinnige son. Ho kan skåda honom genom höstmolnen och fägna sig av hans glans? Kanske de svarta örnarna, svävande över de inslumrade byarna som gamar över ett as? Eller herden, svept i sin getskinnskappa, vid tröskeln till fårstallet lyssnande till fårens uttänjda bräkande? Eller vargen, som med rest ragg tjuter på gravhögarna? Regndigra moln hänga som grottvalv ned över åkrar och ängar, allt är förvandlat, och endast vindarna vina bland avlövade buskar och rusa fram över dal och berg, som om de förföljde någon.

Tre kvällar å rad hade modern väntat sin son och fick ingen blund i sina ögon. Som en svärm gnistor, framsprungna ur moln, kretsade tankar runt och försvunne på okänd stråt. Och det föll henne icke in, att Zagorka, mön från bergsbygden – hon som vuxit upp hos den elaka styvmodern och fått det hotfulla namnet Grozdanka (1) – hade blivit varsnad av solguden. Då hade han glömt, att hans moder väntat på honom, förgätit det löfte, som han givit inför Gud: att stå högt över allt, värma och smeka hela världen. Han vankade kring natten i ända, lyssnade och spanade, grämde sig och pinades vid tanken på huru han skulle kunna uppfylla sitt löfte. Ty överallt tedde sig bilden av Grozdanka för honom. Hänförd av sin svärmiska längtan, märkte han icke, huru natten förled. Morgonrodnaden sprang fram ur skyar, och just som den nådde Grozdankas gård, glömde solguden sig kvar där.

Det var, som om året blivit pånyttfött, fastän det var på hösten. Himlen klarnade, på de soliga sidorna av bergväggarna logo de redan bleknade höstlökarna, och pilträden i sumpmarkerna befransades. Inom ett par dagar var det, som om våren åter knoppades. Ängarna grönskade åter, och svartögda får skubbade sig på gräsmattorna. Barfota barn rände genom byn, och överallt ljöd det av sång och dans. Säckpipblåsarens gälla toner kallade folket samman, och hurtiga bondpojkar, med mössan på sned, trängdes kring flickorna. Nu, liksom om våren, flätades rep för gungor, och varje pojke bjöd sin utvalda vän att gunga. Ju mer han drog i repet, dess större jubel och skratt på ängen.

Endast Grozdanka stod ensam avsides, svarade på ingen skälmsk fråga och såg ej åt någon ungersven. Hon lyfte sina blickar, som om hon klagat till Gud över att hon ej hade någon hjärtevän. Men si, solguden, tronande över Balkan, sänkte redan sina strålar och snodde därav en gyllene vagga. Grozdanka darrade, och det var, som om en osynlig hand dragit henne upp till honom. Underbara känslor vaknade inom henne, hon ville bliva hans slavinna, vagga honom till sömns med sin sång och väcka honom med sång, om blott han bleve hennes . . . Och Grozdanka tyckte sig lyftad upp i en gunga och svävade över de Tililejska (2) fjällen – långt bortom fält och kullar, och ingen såg, hur hon försvann . . .

Men liksom en åldrig hjältes hjärta åter förtorkar efter nya svärmerier och älskogsgriller, så att hans arm kraftlös sjunker, så blevo också fält och beteshagar, nyss prunkande i för tidig vårfägring, plötsligt överdragna med frost. Jorden avkyldes, Balkan domnade bort, och vintern insvepte allt i ett nät av vita snöflingor. Blott sällan tittade den bleke solguden fram ur molnen på de av köld skälvande träden och på de torftiga kojorna. Och kvinnorna förtalde vid portar och korsvägar allehanda underliga sägner om Grozdankas försvinnande, om hennes elaka styvmor och om solguden, som står över lagen och äktenskapliga förpliktelser ....

Men ingen visste, att solguden hade tagit Grozdanka till hustru. Han smekte henne med händer mjukare än fjäder och vaggade henne – icke i en gyllene gunga, utan i sina armar, beklädda med guld och den finaste silverbrokad. Solguden glömde både sig själv och världen och tog ej sina ögon från henne. Ingen gick längre på solgudens vida gård, allt var vårdslösat och tomt. Solguden själv vankade dag och natt omkring, medan modern och Grozdanka sovo, ty frid kände han ej mer. Han trädde ut på verandan och lyssnade – endast bäckens svaga sorl förnams.

Utan att väcka sin unga maka och utan att varsnas av modern, smög han sig ut med morgonrodnaden och lyfte sig i höjden, röd som blod. Allt var förstummat i den snöhöljda ödemarken.

Men med ens smälte rimfrosten på trädens grenar, solen riktade sina blickar på den slumrande naturen, och plötsligt glänste det på grenarna av aprikos- och körsbärsträden. Det gick liksom en hemlighetsfull skälvning genom jordens sköte, och med ett enda ryck sönderslets molnens förhänge; snöfläckarna smälte bort, och åkrar och ängar, berg och kullar skimrade i ny glans.

För att uppfylla den gudomliga viljan steg solguden åter upp mot himlen. Stormvindarna hade rensat marken från snön och från de fjolåriga vissna löven, och människorna begynte plöja i den grönskande matta, som solguden vävde från Balkan till den vita Donau. Våren kom med glädje och blom, med en krans av violer kring pannan, hastande från söder. I dess spår viskade mullbärsbladen, och fåglarna kvittrade glättigt . . . Men Grozdanka och hennes moder delade ej människornas vårliga glädje. Alltsedan solguden övergivit dem, hade moderns förhoppningar svunnit, och Grozdanka satt som förstenad i sin sorg. Ifrån den stund, då solguden kommit och rövat bort henne, visste hon ej längre, var hon befann sig. Hon hämtade vatten ur brunnen och ansade sina blommor, men stirrade i smyg mot höjden, som om hon hoppats att få smycka honom därmed. Så förrunno dagarna. Hon sväljde tårarna, såg sig skyggt omkring, som om hon var rädd för att bliva upptäckt, och vattnade sina blomstersängar.

Men solguden steg arla upp en morgon, tvådde sitt anlete i Svarta havet och grep sig an med att skingra de fuktiga töcknen kring Stara Planinas (3) bergstoppar. De upplystes av strålarna, och liela jorden framträdde i underbar fägring. Det prasslade i bladen, och blommorna öppnade sina knoppar. Men solguden hade ej tid att fägna sig av denna anblick. Snabbt steg han mot höjden, och hans strålar spredo sig som glödande gnistor över de vida fälten. Som härskare över hela jorden reste solguden sig upp i sin fulla längd, och över all världen fanns det endast solguden och hans jämnt flödande, fruktbringande ljus. Det var, som om blommor och blad icke vågade uppfånga hans glödande ande; den av varma dunster ångande jorden tycktes rämna, och allt smälte i denna förtärande brand. Men solguden skred fram i sin kvalfulla alstringskraft. Med guld begöt han de vida fälten och färgade vetet rött som blod. I sin skapande yrsel gav han sig ingen rast och ro, och han märkte icke själv, hurusom åkrarnas gröda redan glänste som guld och huru trädens grenar dignade under frukter. Allt tycktes komma honom till mötes med bävande fråga om livets mening och i vanmäktig yrsel bida svar av skaparen, en förklaring på tillvarons gåta.

En vindfläkt flög med milt sus fram över de mörka fälten och väckte dem ur deras dimmiga bedövning. De sista morgontöcknen skingrade sig långsamt, bergsryggarna spände ut sina breda axlar, och långt bort i fjärran reste Balkan sin sträva hjässa, vars skugga föll djupt över dälderna. Med hänförd blick stirrade solguden härpå, som om han icke kunde se sig mätt på denna skönhetsvärld, som hans kraft och vilja hade skapat. Men på samma gång kände han sig tung till mods, ty han kunde ej fullt fatta vidden av sitt verk. Av kval pressades hans hjärta, och allt lidelsefullare riktade han sina blickar mot skaparen med den stumma, men pinsamma frågan: »Varför? Åt vem kan allt detta bereda glädje?»

– Det är Guds verk, som du här fullbordar, ditt heliga värv. I ditt arbete skall du känna livets kvalfulla njutning.

Blek om kinden böjde solguden tyst sitt huvud och skred långsamt över bergåsarna tillbaka till sitt höga torn.

Där, vid porten i den mörka skogen, låg hans unga brud med händerna korslagda över bröstet. Redan länge hade hon fåfängt bidat hans återkomst. Men han gick tyst förbi utan att se henne och försvann i sitt slott.

Därnere på fältet syntes en hop skördekvinnor, som sent återvände från sitt arbete. Och långt bort på jordens yta förklingade deras sorgsna visa, sången om solguden och hans unga maka.


(1) Det tilltänkta namnet är härlett ur grozna, den hotfullt skrämmande, men råkade förändras till grozdanka (vindruva).

(2) Ett för den bulgariska folktron i fjärran hägrande berglandskap.

(3) Sydslavisk benämning pä Balkan, »Det gamla högfjället».