Norge er et m¿kkaland

Kan bara beskrivas in situ. Jag vet inte om kartbilden framför mig (2.5-dimensionell stadsplan med terasser, en park, en diagonal; i övrigt räta vinklar) föreställer Grünerløkka, men jag inbillar mig det^¹. Och vet -- tror mig minnas -- att det inte är det, utan någonstans i Spanien. Samma princip: hus + gator^². I perspektiv ovanfrån ser man bakgårdarnas form, vissa bildar ett G eller en spiral, andra har ett fristående T i mitten, eller ett grafiskt tecken som ännu inte fått något språkljud att representera. Det är så tyst här inne!

Och över gatan City Kro, ett brunt café där Yngve Slettholm en gång över en kopp kaffe berättade att hans lektioner med Finn Mortensen alltid brukade äga rum på sådana ställen. En kontinental vana.

Min vän Stefan från Canada brukade säga att norrmän inte vet vad ordet 'subtil' betyder. Vem ska förklara det nu? Stefan dog för egen hand, han hoppade ut från fjärde våningen på ett hotell i Berlin. Men Stig Sæterbakken är inne på det samma i en essä i Morgenbladet september 2002, så det måste väl ligga något i det: «Dessuten [...] nytter det ikke å være subtil i Norge. Nei, antagelig er Norge et av de land i verden der det er minst å hente ved å være subtil. En subtil kritikk av norske forhold er per definisjon spilt melk. Ja, vi kan vel nærmest si det slik, at norsk subtilitet er en contradiction in terms.» Därav den bristande subtiliteten i denna artikel.

Jag lyssnar gärna på radio, ett medium som inte förslavar och försoffar en och binder ens totala uppmärksamhet såsom TV, och där man till skillnad från sin egen CD-samling kan hoppas på att få höra något man aldrig hört förut^³. Vad finns det så att höra på? Under mina åtta år i Oslo brukade jag hålla mig till en statskanal, NRK P2, och några närradiostationer, huvudsakligen RadiOrakel och Radio Nova, som har sänt på samma frekvens de senaste 20 åren. Att höra på P2 kan stundtals vara beklämmande. Möjligen är det för att de har en så tydlig inriktning på en lyssnargrupp i övre medelåldern (med undantag av barnprogrammen). Nu genomför de mycket riktigt en undersökning för att ta reda på hur de ska locka unga lyssnare till kanalen. Men deras tillårenkomna profil är inte det största problemet. Kanalen har egentligen för många ben att stå på, och försöker vara tillgänglig och lättsmält, så att ingen stöts bort. Om man skulle jämföra med svenska P2, vore det nog en av få jämförelser som skulle falla ut till Sveriges fördel.

De har Språkteigen (utmärkt program, men lätt att missa), nyheter som går i repris, matlagnings- och livsstilsprogram (jag antar att det kallas så, exempelvis sånn er livet), och musik. Det är en kulturkanal, om man förstår ordet kultur i dess urvattnade betydelse. En kanal som NRK P2 borde istället satsa stort på kultur i den smala betydelsen: direktsända orkesterkonserter, elektroakustisk musik, litteraturpresentationer och hörspel^⁴. Gemytliga matlagningsprogram kan förpassas till en annan kanal. Det finns inte resurser? Det är en fråga om prioriteringar. Ett annat problem är den journalistiska tonen i program som mitt i musikken eller musikk i brennpunktet. I stället för att entusiastiskt, kunskapsrikt och medryckande presentera något nytt, försöker man i en polemisk form diskutera huruvida det är bra eller dåligt, som en vägledning för estetiskt vilsekomna lyssnare. Den bakomliggande frågan tycks vara: Skämmer jag ut mig om jag säger att det här är bra? Ger det mig kulturellt kapital att ha hört talas om denna komponist? Har jag dålig smak om jag gillar Arvo Pärt? Musiken presenteras som musikexempel snarare än som riktiga verk. De anstränger sig att göra det klart för lyssnarna vad de ska tycka, vad det kallas för och varför det är som det är. Verket borde i första hand äga rum i radio, och inte bara omtalas, kritiseras och citeras.

Att ett program som Popfront förklarar helt elementära saker (i stil med «vad är sampling?» eller «vad gör en producent?») är säkert välmenande, men det kan lätt bli komiskt. Jag tror inte felet ligger hos de många medarbetarna som gör programmen. De gör nog sitt bästa, men förmodligen inom ett system som sätter stränga ramar för vad som är passabelt i radio. Nåja. Några gånger har Olav Anton Thommesen fått släppa till, med gott och minnesvärt resultat. Radion behöver den slags yrväder av en virvelfuga till kommentator — sakkunniga, entusiastiska och engagerade personer. Att Thommesen dessutom hade självbehärskning nog att inte säga något opassande är imponerande, eller klipptes det bort?

Både RadioRakel och Radio Nova har några musikprogram som presenterar en del obskyr och sällan hörd musik. Programledarna är insnöade nördar som vet allt om bandmedlemmarnas vidare öden, samtidigt som de sällan lyckas säga något klokt om själva musiken. Men de saknar helt den ängsligheten som genomsyrar NRK P2s musikprogram. Därmed underskattar de inte heller lyssnaren.

...god, förstås, om vi får tro Gro Harlem Brundtland. Eller kanske självgod, exempel är inte svåra att finna. Aftenposten är landets mest självgoda dagstidning; de andra har jag knappt brytt mig om att läsa, men de verkar i stort sett dumdryga. Det har sagts om journalister att de har en så dåligt utvecklad iakttagelseförmåga och intelligens att de inte duger till andra sysselsättningar, och att de är oförmögna att rapportera sakförhållanden utan att förvränga dem. Om det sker något i omvärlden som är för viktigt för att ignoreras, försöker de alltid vinkla det så att det ger en koppling till Norge. Detta är välkänt. Kulturnyheter tas in huvudsakligen i två fall: Det rör sig antingen om en folkkär kändis (dvs Odd Nerdrum) som har gjort något lustigt ( dvs deklarerat sin konst som kitsch), eller om stora penningsummor som har utväxlats på auktion, blivit orättvist fördelade, eller (antagligen inte) donerats i ett gott syfte.

Å andra sidan är det lika typiskt norskt att vara självkritisk å landets vägnar. Exempel: Under mitt första år på Norges Musikkhøgskole lånade jag Nils Grindes lilla bok om Norges musikhistoria, vilket föranledde en sur kommentar från en medstudent om att sådan läsning var bortkastad, eftersom den intressanta utvecklingen ägde rum i Europa. Nu planeras för övrigt ett fembandsverk om Norges musikhistoria, och det femte bandet ska omfatta åren 1955-2010. Jag hoppas verkligen att de tar sin orakeluppgift på allvar och kommer ut med en beskrivning av de närmaste årens framtida musik innan de hinner passera.

Det finns ytterligare en sak, som är typiskt norsk. Och det är självmedvetenheten om det som är utmärkande för landet och dess människor. Därav alla dessa uttryck som börjar «det er typisk norsk å...» — du kan säkert tänka ut flera själv.

I ett liberalt samhälle väntar man sig att det ska vara möjligt att röka och dricka vad man vill, när man vill. Cannabis är förbjudet. Man har föreslagit totalt rökförbud på alla uteställen, och kommer sannolikt att försöka genomdriva det. Öl får inte säljas på valdagen eller efter åtta. Uteställena stänger samtidigt, klockan 3, för att det ska bli så mycket trängsel och bråk i taxikön som möjligt. Man förväntar sig att affärerna ska ha öppet alla dagar i veckan, och gärna till sent på kvällen. Att de har söndagsstängt för att folk ska få möjlighet att gå den beryktade söndagsturen runt Sognsvann tillsammans med familjen, vare sig de vill eller ej, är överförmynderi. Men se upp! Landet är liberalt när det gäller tillstånd för enarmade banditer och andra spelautomater. Är det månne för att många av dem samlar in pengar till förment goda ändamål, och ägs av kristna hjälporganisationer? Pornografi är förbjudet — hm, förbjudet? Är man tillfälligtvis tung narkoman eller bara bostadslös ska man inte uppta plats i gatubilden, för då kan ju folk se att allt inte är ställt som det ska. Bort med dem! Gatorna tillhör bilisterna. Forbainna lainn! Forbainna møkkalainn!

Är det en villfarelse att tala om språket i bestämd form, här i landet? Denna rikedom av målformer ger författare helt unika möjligheter. Jag tänker på en passage i Hans Herbjørnsruds novell Bent Klyvers lyseste besettelse, där samma ord återges i båda målformerna i samma mening, vilket ger en kalejdoskopisk effekt. Av alla dialekter med varierande konnotationer, är det ingen som stör mig. För mig framstår inte totendialekten som indicium på efterblivenhet eller dumhet, och inte trønderdialekten heller. Däremot finns det flera svenska dialekter som för mig signalerar sådana karaktärsdrag. Det är ett av skälen till att det känns så befriande att vara i Norge, detta att jag slipper döma folk efter deras tal. Jag urskiljer och placerar, men värderar inte dialekterna. Språket är behagligt att höra, men sin vänliga framtoning. Svenskarna lever i illusionen att norrmän alltid är glada, på grund av språkmelodin. Efter några år i Norge tycker jag däremot att svenskan, i synnerhet i Stockholmstrakten, framstår både som plump, kall och osofistikerad, men framför allt dryg och blaserad. Norskan tycks också sakna mycket av den spydiga kaxigheten man finner i svenskan. Ett uttryck som «erru homo eller?» låter i det närmaste varmt och omtänksamt. I bokhandeln finns böcker på de andra skandinaviska språken, vilket man aldrig ser i en svensk bokhandel, och kanske inte heller i en dansk. Kanske är det på grund av denna öppenhet inför grannländerna som Oslo framstår mindre som en ankdamm än Stockholm.

Men vad vore språket utan Norsk språkråd? Efter en period då de tog i med hårdhandskarna mot främmande eller flerkulturella ord har de nu blivit mjuka i kanten: «Norvagisering skal skje i eit moderat tempo der ein tek rimeleg omsyn til reaksjonar frå publikum.» Norsk språkpolitik (liksom annan politik) håller på det bonniga och provinsiella: Den «...skal tene ei demokratisk utvikling, det som òg er blitt kalla ei folkepedagogisk målsetjing, dvs. at språket skal vere lett å bruke, og at flest mogleg skal kunne kjenne det att som sitt. Ein skal unngå at språket skaper sosial (eller sosiolingvistisk) avstand.» Därför är c, q, w, x, och z reserverade för algebran. Som Vigleik Leira formulerar det, är det «...heilt urimeleg å krevje at folk skal kunne halde styr på dei vekslande uttalereglane i andre språk, til dømes vite at ch skal uttalast k på italiensk (chianti), sj på fransk (champagne), men tsj eller k på engelsk (cheeseburger, chemistry)».^⁵

Norge kan bara beskrivas in situ. Är det på grund av glömskan som drabbar en när man kommer ut ur landet? Är det för det perversa landskapet, som är så osannolikt att man helst inte vill tänka på det? Nej.

Jag har bott åtta år i Oslo, och har begränsade erfarenheter av andra delar av landet. Notodden, Bergen och Hamar, till exempel, är utmärkta städer^⁶. Men dessa begränsade erfarenheter säger mig, att det inte bara är Oslo jag har fäst mig vid, utan hela landet. Språket är vackert, och människorna likaså. Man behöver bara resa till Stockholm eller Berlin för att uppleva hur koncentrationen av mänsklig skönhet sjunker. Norge — verdens beste møkkaland! Men er nationalsång tänker jag inte sjunga, och jag ser heller ingen grund till att fira den 17. maj.

Då denna artikel skrevs, var författaren bosatt i Stockholm, som är en stad behäftad med många fel. Bland annat ligger den inte i Norge. Artikeln är däremot skriven i Oslo, som måste upplevas på plats. «Og jeg flytter aldri mer herifra...»

1 Att gatornas rutnät inte på långt när stämmer överens med verkligheten spelar här ingen roll. Överensstämmelse skapas lätt genom några enkla topologiska transformationer.

2 «Jag har redan sedan många år tillbaka klagat på stadsbyggnadens mest grundläggande princip: detta med alla gator och hus. Och med åren har en allt djupare bitterhet växt sig stark över möjliga lösningar på frågan. Jag kan kort sagt icke längre se någon annan utväg än den man i futuristiska kretsar så tidigt som under seklets första decennium föreslog, nämligen total utplåning. Bomba skiten, slå allt i spillror så vi kan bygga något nytt! (också för att det verkar kul att bomba - det är ju förslag om det nu över irak igen, bara denna gång: varför inte ta Norge och Sverige också när man ändå håller maskinerna igång???)» Denna veklagan kom mig tillhanda per iltelegram från Gunnar Holmberg. Själv tycker jag att man kan nöja sig med att implodera de få arkitektoniska monumenten över adligt översitteri staden besitter. Några höghus (eller skyskrapor, som de kallas i Sverige) borde heller inte byggas. Behåll hellre Oslo som en kuriös liten håla. Det tjänar staden på, om man ser det ur ett estetiskt perspektiv.

3 Huruvida detta är bra eller dåligt råder det delade meningar om. Holmberg, återigen, invänder att «...själv ser jag hellre på TV, eftersom jag då kan känna mig nästan lika säker som i min egen skivsamling på att aldrig behöva höra något nytt!»

4 De gör förstås redan en del av detta, men det borde få större plats. Om deras programprofil mot förmodan skulle ha ändrat sig den senaste tiden, kan det ha gått mig förbi.